På lördagsmorgonen den 8 oktober var vi bara fyra personer, samt två små pigga hundar, som orkat masa oss till Sjöviksplan för att möta Jim Hellquist från Sveaskog. Jim var en smula trött precis hemkommen från tjäderjakt, men vi tog plats i bilarna och åkte till Latorpsdelen av det område Sveaskog avsatt med syfte att visa speciell naturvårdshänsyn och som kallas Ekopark Kilsbergen. Målen med Ekoparken, som inte är ett naturreservat i traditionell bemärkelse, är att säkerställa den framtida förekomsten av urskogsliknande granskog, öka andelen lövskog, återskapa beteslandskap, återskapa våtmarker samt göra naturvårdsbränningar. I vissa delar av Ekoparken där det inte anses förekomma några höga naturvärden kan skogen utnyttjas för virkesproduktion.

Vid Latorp fick vi tillfälle att se en 10 ha stor röjning framtagen 2007 där lövträd lämnats och där det nu bedrivs fårbete för att hålla undan slyet. Alldeles intill hade ytterligare ett område nyligen röjts, så det restaurerade området håller på att öka i storlek. Kontrasten mot kringliggande oröjd tätvuxen skogsmark med iblandad gran var påfallande, så det känns spännande att få återkomma under växtsäsongen och se hur vegetationen skiljer sig åt på de olika ytorna.
I de partier som röjts syntes tydliga kulturlämningar i form av odlingsrösen och stensträngar, så det finns anledning tro att marken innehåller en betydande fröbank från ett äldre kulturlandskap, så att floran på sikt blir mer hag- och ängsmarklik.

Vi begav oss sedan uppför Kilsbergsbranterna väster om Frösvidal till en udde i södra änden av Gårdsjön. Där gjorde Sveaskog för några år sedan en omfattande naturvårdsbränning på ett område som delvis bestod av ett hygge, men till viss del också uppvuxen skog. Det var intressant att få se hur olika trädslag klarar lågorna och hur olika elden lyckats ta sig fram i området beroende på topografi och fuktighet.
Flertalet tallar verkade ha överlevt elden medan granarna var svårt svedda och döda eller döende. Så fortfarande några år efter branden så tappar tidigare gröna granar sina barr och vissnar. På en del platser där elden hade svett bort förnalagret och blottat trädrötterna  förstår man att inget träd kan överlevt, men i fuktiga mossklädda sänkor fick inte elden fotfäste, trots att man använt tändmedel och där stod granskogen fortfarande opåverkad.
Enligt vad Jim kände till hade inga svedje- eller brandnävor dykt upp efter bränningen, men däremot en del speciella svampar. Eftersom naturvårdsbränning kommer att ske i framtiden fick Jim frågan om det skulle kunna vara möjligt att då komma på studiebesök, vilket han inte uteslöt om man företog vissa säkerhetsanstalter.

Sedan vi tackat honom för en trevlig och initierad guidning återvände Jim till tjäderskogen och vi andra gick upp till vindskyddet vid Göljan, för att avnjuta vår matsäck.

Christer Larsson