Så kom han då. Ingemar Lind. En kär återkommande gäst i novembermörkret. Som han brukar. Den här gången var hans tema sällsynta fåglar. Ingemar inledde med att berätta om sin allra första närkontakt med en fågel. Han var sju år. Fågeln var en talgoxe.
Hans ledstjärnor i kontakten med fåglar och djur färgas av orden hänsyn, respekt och ödmjukhet. Vid filmandet är lugn och tålamod viktiga egenskaper. Hans filmer har en prägel av harmoni och poesi. Han säger själv att han känner en lycka av att få skildra naturen.
Ingemar har en gång i tiden spelat gladjazz på Nalen. Han har ett gott musiköra med känsla för ljud. Det återspeglas tydligt i hans filmer som genomgående har en utmärkt ljudkvalitet.
Vad fick vi då se? Här är några av hans sällsyntheter:
En undulat som höll en rolig monolog med talord välkända för vårt öra.
Mellanspetten. En gång vår absolut mest sällsynta fågel. Filmad under en vår i Östergötland. I en ekdunge. Sedan 1982 finns den tyvärr inte kvar som häckande i den svenska faunan.
Den vitryggade hackspetten. Filmad i södra Dalarna. En utrotningshotad art. Trivs i gammelskogen.
I vassruggemiljö såg vi sumphöna, sothöna sångsvan, skäggdopping och så vassruggens doldis-rördrommen.
En stor skygg fågel med stora fötter. Inte särskilt vacker men med ett egendomligt läte. Som när man blåser i en flaska. En mörk baston. Som en varningssiren. En spännande fågel.
Skäggmesen som inte funnits så länge i vårt land. En söt liten fågel. Den finns i stort antal i Tåkern.
Den mystiska fågeln då? Som bara lät och inte ville visa sig.
Det var en felsjungande trädgårdssångare. Det trodde i alla fall Ingemar själv.

Vi var 58 personer som avnjöt den här filmkvällen i mörkaste november.
Nästa år kommer han tillbaka. Då med en film om myskoxen.
Ett tack till Ulf Engström som var kvällens värd.

Christina Alexandersson