Långt tillbaka, i slutet av 1500-talet, levererades från Möckels Bodar, d v s Karlskoga, tunnvis med lax till kronans järnhyttor, som då fanns upp mot Filipstad. Det var en cirka tre kilo stor laxvaritet av Vänerlax, som kallades gröning, som var ganska vandringsbenägen och kunde ta sig ända upp till Svartälvens dåvarande forsar uppe vid Öfalla. Ett viktigt laxfiske ägde också rum vid Munkforsarna nedom Åtorp, ett fiske som ägdes av munkarna i Varnhem. När det så småningom byggdes dammar i Svartälven och i synnerhet när elkraftverken kom till, var det slut med gröningens lekvandringar och den dog ut. En liten spillra kortvandrande, men storvuxen underart av lax och öring har trots hänsynslös skötsel av vattenkraften mirakulöst överlevt ända fram till 2000-talet och nu äntligen fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det har inneburit att Gullspångskraft numera  tappar ut tillräckligt med vatten i den gamla älvfåran för att lekfisk ska ha möjlighet att vandra upp i älven. Det handlar om minst tre kubikmeter per sekund. Dessutom har det byggts en laxtrappa för att ge fiskarna möjlihet att nå de lekplatser som iordningsgjorts nedom dammen.

Vi blev sju personer som for mot Gullspång denna gråmulna morgon för att se om det kunde skönjas om någon lax och öring  vandrat upp i Gullspångsälvens nedre lopp. Vi började med att följa den fyra kilometer långa vandringsstig, som går från idrottsplatsen ned till till nedre forsarna nära utloppet. Övre delen är lugnflytande och erbjuder inte några lekplatser för fisken, men kan så här års ge möjlighet att få se rastande sjöfågel. Den här gången var det emellertid ganska få fåglar. Vi såg här endast ett par hägrar samt en storskarv ,förutom en stor flock grönsiskor. Inte förrän vi kom ner till forsarna såg vi större mängder av änder. Det var knipor som flockades. I stället fick vi bekanta oss med några grupper intresserade och vänliga kvigor samt  möjlighet att titta på svamp. Bland annat hittade vi en liksvamp och en grupp rödlysande vaxskivlingar. Men tyvärr fick vi inte se några hoppande fiskar i Åråsforsen denna gång. I stället begav vi oss upp i älven till dammen, som hindrar Skagern från att tömmas ut i älven. En av luckorna släppte ut det vatten som behövs för minimivattenföringen. Några strömstarar ömsom kivades med varandra och ömsom sysselsatte sig med fångst av husmask. Först såg det oroväckande stillsamt ut i vattnet, men efter en stund skar en stor ryggfena genom vattnet på andra sidan bassängen. Genom kikaren kunde man se två större skuggor i vattnet på motsatta stranden, varav den ena med jämna mellanrum plogade upp svallvågor i riktning ut från stranden. Gissningsvis var det en hanne som körde i väg en mindre  konkurrent, som försökte närma sig utifrån. Honan bredvid honom var stillsammare, men vid ett par tillfällen lade hon sig på sidan, så att hennes kroppssida reflekterade ljuset. Efter en stund upptäckte vi att strax nedom det staket vi stod vid, vältrade sig en 60-70 cm stor fisk mellan stenarna. Ibland kom den på så grunt vatten att halva kroppen var ovan ytan. Jag har tidigare så här års sett mycket fisk här uppe i älven, men en person vi träffade med erfarenhet av fiskarnas beteende här i älven, menade att det så här i älgjaktstider är mycket tidigt i leksäsongen och att leken skommer att bli mer intensiv längre fram. Så för min del kommer det därför att bli minst ett återbesök. Dessutom tänker jag kolla om det stiger upp någon fisk i bäcken vid Håkanbol och Imälven.
Laxfiskar verkar ha en enastående förmåga att utveckla raser, som är anpassade till den speciella biotop de lever i. Det är exempelvis en tydlig skillnad på gullspångslax och klarälvslax. En gång lär det också visst ha funnits en speciell lax som gick upp i Norsälven. Det är väldigt glädjande att det skett en återhämtning bland lax och öring som går upp i Gullspångsälven, men tyvärr är det nog inte riktigt samma sorts fisk, som före kraftverkstiden. Dels genom att vi gått så hårt åt fiskbeståndet att det närmat sig utrotningens gräns, dels genom att vi bedriver  fiskavel med konstgjord befruktning, där en mindre del av genbanken får möjlighet att fortleva. En genetisk undersökning på de laxar som vandrar upp i Gullspångsälven visar också att de numera är uppblandade med klarälvslax.