Gröna promenaden genom tid och rum
Välkommen till en vacker plats och en intressant promenad genom både tid och rum.
Det finns mycket att se, för den som tittar noga.
Men se nu ut över den stora världen. Utsikten är förnämlig.
Börja med att titta söderut och österut över sjön Möckeln.
En gång, det var på 1580-talet, kom Gustav Vasas fjärde och yngste son, hertig Karl, då i 25-årsåldern, resande med sitt sällskap, just inkomna i Värmland. Från östra sidan, Östervik, kom de i båt. Det var en naturlig färdväg, välkänd och nyttjad sedan långeliga tider. Här hade ju vistats folk i tusen år redan då.
Kanske var det en vacker dag, för Karl blev uppenbart förtjust över vyerna han såg från sjön och samlingen av hus vid norra stranden och i sluttningen på den kulle där vi står nu. Han visste naturligtvis att det var Möckelns bodar han kommit till. Redan hans far Gustav Vasa hade ju ärvt tre gårdar här, från Sten Sture. Backa, Brickegården och Stolpetorp var i familjens ägo, arvegårdar sedan generationer.
Hertig Karl såg en framtid här, en ljusnande framtid. I de här bygderna fanns järn, det som skulle bygga det nya Sverige, det var han naturligtvis redan då mycket medveten om.
– Detta skall icke längre heta Mycklisboda, detta skall heta Karls skogar, lär han med naturlig myndighet ha yttrat.
Mycklisboda (med skiftande stavningar) hette det innan, enligt de äldsta kartorna. Boda angav att bodar var det första som byggdes här, fäbodar, utgårdar till de stora gårdarna bortom ”de blå bergen”, där Kilsbergen övergår i den bördiga Närkesslätten.
Lillpojken Karl – en riktig hertig
Hertig Karl hade precis som sina tre bröder fått ett hertigdöme att förvalta. Karl hade att styra över Södermanland, Närke, Värmland och några socknar i Västergötland, tillsammans ungefär åtta procent av rikets landareal. Enligt testamentesförordnandet skulle hertigarna styra sina revir med stor självständighet. Det gjorde sannerligen Hertig Karl.
Han står inskriven i våra historieböcker som en, längre fram i livet, mycket hårdför man, men det finns också andra noteringar som tecknar en annan personlighet. Men klart står att han snabbt lärde sig att sköta ett hertigdöme, med kraft och definitivt med stor begåvning för det specifika ämbetet.
Sannolikheten att Karl någonsin skulle bli kung, den var mycket, mycket liten. Enligt arvsreglerna var det äldste sonen, Erik, som ärvde kronan. Efter honom ärvdes kronan av dennes äldste son och om ingen sådan fanns så skulle Karls näst äldste bror, Johan, bli kung. Efter honom stod i succesionsordning dennes äldste son, Sigismund, därefter hertig Magnus, den tredje brodern och dennes eventuella söner… Från Gustav Vasa till lillgrabben Karl räknat fanns det tre äldre bröder och mellan dessa även deras söner.
Hertig Karl befann sig långt från kungamakten, men det var en mycket målmedveten ung man som pekade ut Karlskoga och vi vet att han styrde och ställde, inte bara i stort, utan även i smått och för enskilda människor. Precis som hans far, även om han inte kunnat färgas direkt av faderns regeringssätt. Karl var bara tio år när Gustav Vasa avled.
Hertig Karl brydde sig om sitt Karls skogar. Det han sa var inte bara en artighet på genomresa. Han uppmuntrade till bosättning i sina provinser. 1580 fanns här tio familjer på sju hemman. 20 år senare fanns det 42 familjer på 38 hemman och 1650 fanns här 109 hemman.
Det finns dokumentation över hur Hertig Karl såg till att det blev en utveckling, genom konkreta och mycket praktiska beslut. Hertig Karl förordnade till exempel att Arvid i Bröttiagården fick två års skattefrihet, att Björn i Valåsen fick en ko som stöd, Björn Jonsson en spann säd och Jösse Jönsson i Sandvik en häst, Det var både personligt och nära ”till kungs” i det tidiga Karlskoga.
Tillsammans med hertig Johan såg hertig Karl till att få Erik XIV avsatt och fängslad. Sedan manövrerade han med list, och för de här ändamålen stor skicklighet, bort Johan III från tronen och landet. Tredje brodern Magnus försvann redan tidigt ur maktkampen genom psykisk ohälsa. Johans son Sigismund manövrerades ut med både politiska, religiösa och militära medel och så blev hertig Karl ändå kung av Sverige, kung Karl IX.
Det var en mycket anmärkningsvärd karriär som tog sin början när han kom i båten där ute på sjön Möckeln.
Järnet, skogen och vattenkraften fanns här, i det som han, naturligtvis stolt, gav sitt namn: Karls skogar.
En korsning i väglöst land
Vägen västerut gick mot Varnum, det som senare benämndes Bro och ännu senare Kristinehamn.
Det var, om man fortsatte norrut, vägen till kungsgården i Kroppa, en viktig punkt i Hertig Karls planer för det nya Järn-Sverige.
”Stora vägen” till rikets huvudstad Stockholm och den redan väl etablerade Mälardalen, den vägen gick söder om bergen där på andra sidan sjön. De bergen kom att få namnet Fasaskogen, och kallas så än i dag, och det var inte utan skäl. Inte på den tiden. Det var svårframkomligt och farligt. Det var kanske hertig Karl medveten om, för Erik Fernow, som i slutet av 1700-talet nedtecknade Värmlands historia, skriver att hertigen ”såg snart att naturen ämna denna orten till annat än Röfwares tillhåll”. Visst hade han rätt i det. Det blev annat.
Det heter Kosia där på andra sidan sjön. Inte kallas, det heter Kosia, för det var ko-sidan. Hitom sjön låg bondgårdar, ”bodarna” hade blivit gårdar vars kor roddes över sjön till skogsbete och somrigt fäbodliv där på andra sidan.
Lite ”fasaskog” var det även för korna och deras vallare, som de ännu ihågkomna Vallare-Stina och Vallare-Jon. Då som nu fanns där varg och björn. Sannolikt långt flera än i dag. Och med korna på skogen…det krävde tillsyn.
Den 17 maj släpptes korna traditionellt ut på sommarbete, så den 16 maj gällde en annan, lika viktig tradition, Peregrinus. Med facklor och oljud vandrade man i skogarna på Kosia för att skrämma bort vargarna och björnarna innan korna kom kesande för sommaren bete.
Nu finns där någon varg och björn ibland, efter att under lång tid ha varit helt borta ur vår natur. Arter kommer och går. Vargen är numera utnämnd till Värmlands landskapsdjur. Kanske möter vargen en och annan hasselmus, Närkes landskapsdjur, där borta i gränsskogen på andra sidan sjön. Stort och smått i den fantastiska helhet som bildar evighet och magiska tillfällen på en och samma gång.
Här rodde man på den tiden, 1580, också sina döda över sjön och bar eller släpade kistorna över bergen till ”sin” kyrka i Knista, närmsta vigda jord. Det är tre mil och det var mycket tunga mil. Dit skulle de döda för att begravas i vigd jord. Men dit skulle också de nyfödda bäras för att döpas, inom en vecka efter födseln, och dit skulle alla nyblivna mödrar fotvandra kort tid efter varje förlossning, för att kyrktas igen efter sin ”orenhet”. Och dit skulle församlingsborna komma på de stora kyrkliga högtiderna. Det var ju kyrkplikt, så ingen kom undan de vandringarna. För det handlade om vandringar. Det fanns inga vägar. Rida kunde man – kanske… Eller kanske inte.
Just 1586 reste den tyske borgaren Samuel Kichel på annat håll i hertigdömet, men hans beskrivningar är naturligtvis relevanta även här, kanske i ännu högre grad. ”Om somrarna rides här mycket litet, ty för de djupa vägarna och sumpiga träsken är det svårt att komma fram till häst.”
Det var till att gå, bära och släpa.
Det blev en kyrka mitt i byn
De som bodde här hade gång på gång uppvaktat om att få en egen präst till bygden. Man beklagade de vedermödor folket led för att komma till präst och kyrkliga högtider.
De upprepade bönerna om en egen präst fick förståelse och stöd så småningom och det blev hertig Karl som 1586 förordnade Oloff Johannis Gestricus till Karlskogas förste kyrkoherde. Det var naturligtvis inte någon glansfull kyrkoherdetjänst han kom till, antalet hushåll var ju få och tiondet därefter. Det fanns inget prästboställe, men det ordnades med ett tillfälligt boende ”halva Knutsbol fritt”, ett visst bidrag från Knista och nio laxar i startbidrag från hertigen själv. På den tiden betydde laxar just laxar.
Hertigens fiskplatser vid Möckelns bodar inbragte för övrigt det året sju tunnor salt lax och 42 färska, visar räkenskaperna.
Sedan hertigen bestämt att Karlskoga skulle få en egen kyrkoherde följde att här skulle byggas en kyrka. Det blev den kyrka vi ser här nedanför oss. När den första kyrkan stod klar 1586 började ”bodarna” ta de första stegen på väg mot att bli en stad (men det dröjde drygt 360 år innan man nådde dit).
Kyrkans äldsta del, det är bygget från 1586, den nuvarande sakristian. Sedan byggdes kyrkan ut i takt med bygdens expansion, etappvis, på 1600-talet, 1700-talet och 1800-talet. När Karlskogas stora befolkningsmässiga expansion kom på 1930- och 1940-talen fanns här en kyrka som räckte till. Men den perioden kunde i stället ha blivit slutet för kyrkan..
Så här beskriver Nils Parling det som skedde i sin roman ”Sodom” – en roman visserligen, men det var allvar och det var Karlskoga han beskrev, fastän han valde att i romanens form beskriva och benämna det som Söderås.
”Den natten slog en flygande granat bort tuppen från stadens kyrkotornsspira. Granaten exploderade inte, ty i så fall skulle den förmodligen anställt stor förödelse bland de blomsterprydda kullar och sirade kors där den slutligen hamnade. Sålunda fick de jordvigda bokstavligen talat vila i frid. Men i så motto var det betydligt sämre ställt för de levande. För dem var det sannerligen inte mycket frid den natten…”
Det var den 17 december 1940 och det var som om kriget hade brutit ut, men den historien möter vi igen, längre fram, under den här promenaden.
Evighet i förändring
Det är en rullstensås vi står på. Man kan tycka att den ser porös ut när man ser grusskärningarna, men här står den fortfarande 10 000 år efter att den kilometertjocka inlandsisen smälte undan.
Isbitar, eller snarare isberg, bröt sig loss och blev liggande kvar, så som det alltid blir när is börjar smälta på våren. Men de här isbitarna var ofantliga. När vi under den här promenaden titta nerför branta backar in mot kullen så är det avtryck av de där ”isbitarna” vi ser, så kallade dödisgropar.
Från söder kom tallen vandrande och tog ett fast bevarande grepp om kullen och vår utsiktsplats. Man kan se tallens rötter som spretande fingrar hålla samman rullstensåsen åt oss. Se er omkring. Det är naturens oslagbara armeringsteknik som är intakt efter 10 0000 år.
Det låter långt med de där stora och avgörande förändringarna, 10.0000 år, men det är inte stora omedelbara steg utvecklingen tagit, det är en ständigt pågående process. Den utvecklingen kan vi se även nu här och var på den här promenaden.
Titta på buskar och unga träd av bok. De fanns inte här för 20-talet år sedan. Nej då var det en vetenskaplig sanning att bokens nordgräns för självföryngring gick miltals söder härom. Det är just nu de kommer, etablerar sig och sprider sig av sin egen kraft med sina ollon och fåglars hjälp. Det långa perspektivet är något som ständigt pågår och också händer här.
Exakt nu.
Fåglar som budbärare
Hör ni duvor på promenaden? Kuttrandet är hemtrevligt välbekant. Duvor är lätt att ta till sig. De är fina att se på och de sköter sitt. Kuttrande.
Lyssna på deras ljud. De berättar hela tiden för oss vad de är för sorts duvor. Tvåstavigt kutter, trestavigt, eller mer…?
”Skogis, skogis” kuttrar skogsduvan, om ni skulle ha lyckan att få höra en sådan.
”Turkiet”, kuttrar den vackra lilla smäckra turkduvan.
”Men ring då nån gång”, kuttrar…ringduvan förstås. Och det är den duvan som hörs mest här.
I alla tider har människor tolkat vad fåglarna egentligen säger. Ibland är det lekfulla och humoristiska ramsor som stöd för minnet, för att komma ihåg deras läten. Ibland är det allvarligare. Man hörde varningar för och hälsningar från en annan värld i fågelsången.
Den som går här kvällstid kan ibland höra kattugglan. Ett dallrande ”hu-huhuhuhu…” Lätt skrämmande om det plötsligt hörs när skogen är mörk. De är ju nattaktiva, mörkrets väsen i gammal folktro. Än värre var det andra av kattugglans rop: det som låter ”klävitt”. I en av vidskeplighet färgstark forntid ansågs kattugglans rop, klä-vitt, förebådade någons död: Klä vitt…
Det har uttytts mycket ur naturen genom tiderna. Ofta har det tolkats som signaler och hälsningar om liv och död.
Spillkråkan som ofta trummar eller ropar här på kullen tolkades som osaliga andar som ropade sitt vemodiga skri för att de inte kunde få frid. Den röda fläcken i nacken var blodsmärket, som för evigt stämplade de stackare som var dömda till evig osalighet. Hemska tanke om en så vacker och trevlig fågel.
Religiösa tankar och blodfläckad gäller också den trevliga rödhaken som ofta hörs och syns här. Men i rödhakens fall är sägnen den motsatta, den lille fine är en hjälte. Han drog törnen ur hjässan på den korsfäste Jesus för att försöka lindra smärtan. Säger sägnen.
I en annan religiös och äldre riktning går sägnerna om korparna, numera trogna här på kullen. De var ju asaguden Odens informatörer. Hans två korpar Hugin och Munin sändes varje dag ut över världen för att återkomma till Oden och berätta om vad som sig i världen tilldragit haver.
Tänk att för 20-30 år sedan var korpen en mycket sällan sedd ödemarksfågel, nu finns den rikligt och även i näst intill stadsmiljö. Se där ytterligare ett exempel på ”evighetens” ständiga förändringar.
En rymling har rotat sig…
På stigen från Rävåsskolan ner mot Skogskyrkogården finner den observante intressanta exempel på främmande växter som etablerar sig. Ännu en bild av en pågående utveckling, kanske… så som det är med utveckling när man befinner sig mitt i den. Vart hädan?
Kaprifol breder ut sig i ett allt tätare snår. Snärjer sig, både charmigt och bryskt runt stammar av rönn och andra medtävlare, i kampen att nå högst, att nå det livgivande ljuset.
Kanske är det bara på försök, en trädgårdsrymling, kanske etablerar den sig och fortsätter sprida sig som den gjort de senaste åren. Kanske är kaprifol en karaktärsväxt för den östliga sidan av Rävåskullen om något tiotal år? Eller också var det en parentes…
Med dunkla, nedåtvända blommor…
På flera ställen redan längs vår promenad har vi kunnat se hasselört. Bland annat här i stigkorsningen vid vår entré till skogskyrkogården. En ganska speciell växt, växter är å andra sidan alltid speciella på något sätt. Hasselörtens unikum är att den utvecklat en specialitet. Att inte pollineras av insekter. Nej, de små strutformade blommorna är vända neråt, under bladen och mot marken och de är inte försedda med färgstarka insektstilldragande färger. I stället anses det i första hand vara näbbmöss som frestas av blommorna och som på sina nosar för hasselörtens pollen vidare så att nya frön kan bildas. Som pollinerande däggdjur är annars bara vissa tropiska fladdermöss kända samt giraffer som nosar bland blommorna på savannernas acaciaträd.
Ett träd som vandrar mot norr
Vid stigkorsningen står också en ung blodbok, en nykomling på vandring norrut. Den ”vanliga” boken har blivit ett inte ovanligt ”sly” här på kullen och nu finns även en och annan blodbok. Visserligen kom de första hit genom ett inplanteringsprojekt, ett djärvt försök, men det slog så väl ut att boken numera är självföryngrande och självsår sig av egen kraft. Arter kommer och försvinner, som sagt, i en bestående evighet.
”Värd ett pilgrimståg…”
Efter spanandet och funderandet om religiöst anknutna fåglar är det rimligt att det är på en kyrkogård vi befinner oss. Den är vacker, Skogskyrkogården, vacker och vördnadsbjudande både ur religiöst och historiskt perspektiv. Ja, även för den naturfascinerade, men aldrig har den beskrivits så hängivet som i Svenska Turistföreningens årsbok av årgång 1928.
”I en dalgång, där granar och furor tycks bära upp själva skyarna likt Akropolis karyatider, marmorjungfrurna, som lyfta Erechteions takgesims mot Hellas safirblå himmel, kom jag rätt i famnen på den sällsyntaste griftegård, som jag dittills skådat.”
Författaren var Ane Randel. Han kunde jämföra, och jämförde, med sina tidigare besökta favoriter bland vackra kyrkogårdar: Uppsala, Strängnäs, Stockholms skogskyrkogård, protestantiska kyrkogården i Rom…men detta var det främsta han skådat, beskrev han i årsboken för Sveriges alla STF-medlemmar.
Skogskyrkogården i Karlskoga är, skrev han, värd ”ett pilgrimståg av turister, som icke blott söka sensationer, utan ett invigt rum för att mumla de högtidligaste, och ödmjukaste av vår religions ord:
jag fattig, syndig människa…”
Med än större mäktighet, eftersom träden har växt till sig under de mer än 90 år som gått sedan dess är upplevelsen inte mindre för de som i dag ger sig tid att beundra och begrunda. Man kan fundera över hur de stora blodbokarna vid kapellet såg ut när Ane Randel gick där och vad skulle han säga om det mäktiga grenverket som hänger likt lianer.
I den allra lägst belägna dalen i kyrkogården står en hel rad gravstenar med samma dödsdag, den 17 december 1940. Den där natten när flygande granater nästan rammade kyrkan…
Vi återkommer till det längre fram på promenaden.
Det var en gång en cirkusstad
När man går ut sidovägen från Skogskyrkogården, mot Tallåsvägen till, och ska ta de branta trapporna mot Rävåskullens nästa topp, kommer man till en grav utanför muren. Det är ingen stackars osalig människa som ligger begraven där, även om en del förr tvingades begravas utanför vigd jord.
Här vilar Menelik, hästen som levde ett uppburet liv som internationell stjärna i den tidens showbiz,
men slutade sina dagar i Karlskoga och fick viloplats här, intill en av de vackraste av kyrkogårdar.
Meneliks spruckna gravsten påminner om ett enastående öde i sig, men också om den färgstarka epok av cirkushistoria som är en del av den här bygden. Menelik tillhörde Baptista Schreiber,
firad cirkusryttarinna och cirkusdirektör under cirkusens glansålder för snart hundra år sedan.
Utan egentliga anknytningar, valde Cirkus Mijares-Schreiber att stanna i Karlskoga, som sin fasta boning mellan de årliga turnéerna. Märkligast och färgstarkast av allt och alla i den historien var Baptista Schreiber och hennes häst Menelik.
Menelik var en gåva från drottning Alexandra av England, överlämnad till Baptista vid en festföreställning i London, i närvaro av drottningen. Baptista och Menelik följdes åt i en lysande karriär bland Europas huvudstäder. Men de valde att stanna och slå sig ner i Karlskoga. När den älskade och hyllade hästen efter en lång karriär avled förevigades hans minne genom att gravsättas här.
Cirkus Mijares-Schreibers val av Karlskoga som vinterviste fick för övrigt andra cirkusar att göra det samma. Karlskoga blev för en period Cirkusstaden med en stationär cirkusbyggnad och en stor fascinerad publik.
En sällsam båt i sikte
Nu befinner vi oss ovanför det som en gång hette Öfvre Hultsäter och än en gång har utsikten blivit storstilad. Man ser bort mot de berg som man, framför allt från Närkessidan, kallar de blå bergen, alltså Kilsbergen. Intressant är att tänka på att det är Norrlands absoluta sydspets. ”Limes norrlandicus” som norrlandsgränsen kallas vetenskapligt, har Kilsbergen som en sydlig utlöpare. Sedan går norrlandsgränsen brant norrut mot norrlandskusten.
Titta ut över sjön och tänk er tillbaka i tiden ännu en gång. När det här var kyrkbyn, centrum för hela bygden runt sjön Möckeln. Knutsbol var ett väl befolkat område och därifrån gick kyrkbåten varje söndag klockan åtta. Båten hölls i ett stort båthus. Den rymde enligt nedtecknade uppgifter 150 personer och roddes med fyra årpar, fyra roddare per årpar. Det måste ha varit en mäktig, och lite märklig syn, att se den båten komma på Söndagsmorgnarna. Kanske gick man hit upp för att se den.
Den gjorde ytterligare turer, det bör nämnas. Första torsdagen i varje månad var det marknad, mellan kyrkan och sjön och då kom man farande med Knutsbolsbåten. Förmodligen var den välbesatt när den kom, båten.
Det finns berättat från Brännebackens historia att det vid ett tillfälle blev absolut fullsatt i båten. Alla kunde inte åka med. Men där fanns en osedvanligt spänstig karl vid namn Israel. Han valde att ta sig till fots till kyrkan och se han kom fram före båten trots att vägen runt är fyra gånger längre än båtens rakt över sjön.
Han kom att benämnas Skener-Israel, den mannen, för sin förmåga att springa fort och länge.
Vid ett tillfälle hade han glömt matlådan hemma i Knutsbol, när han jobbade vid Degerfors järnverk. Men Israel sprang helt resolut hem och hämtade matlådan och var tillbaka innan rasten var slut… Den bedriften blev inte bara mytisk. Den blev också till ett motionslopp som hölls vid liv under åtskilliga år, Skener-Israel-loppet.
Lustig hed för folk och steklar
Lustighej var en gång en idrottsplats. Bland annat. Övre Hultsäter minns en del att kvarteren här intill kallades.
Lustighed säger en gammal karta, men Lustighej är namnet i folkmun. Här har förekommit dans, fotboll, backhoppning, utförsåkning på skidor, skytte, hästsport och allmän motionsträning.
Det började förmodligen, när det gäller spänstiga aktiviteter, med dansandet i slutet av 1800-talet. Sedan kom det där med idrott. Skytteklubbarna, Karlskoga Pistolklubb och Bofors Pistolklubb, höll till i den stora grusgrop som fanns nedanför nordsluttningen, där Nobelstadion och Nobelhallen nu ligger. Samtidigt var det ryttarnas hemvist, en något spektakulär kombination kan det tyckas och det finns också historier om hästar som skrämdes i sken av skjutandet.
På kanten ovanför grusgropen låg barn och andra intresserade och tittade på både skyttar och ryttare. De berättas om en alltför nyfiken och djärv pojke som tappade fotfästet och rullade nerför slänten, ner i skjutbanan… Men det slutade lyckligt.
Här uppe på platån blev det träningsplan för fotboll, i sluttningarna var det kälkåkning, och i senare, modernare tider – utförsåkning på skidor.
Det berättas om hur italienska arbetare, som värvats till verkstadsindustrin här, satte upp pinnar mitt i skidbacken…till ortsbornas häpna förundran.
Fundament efter en tidig släplift ligger fortfarande kvar och resterna av hoppbacken syns fortfarande. Där var det många ungdomar som visade sin djärvhet under några årtionden i mitten av 1900-talet.
Under senare år har det blivit allt stillsammare breddverksamhet på Lustighej. Träningsredskap för motionslöpare och spår av – hästskokastare.
Gemensamt för alla de aktiviteterna var markslitaget. Det upprätthöll en kanske hundraårig tradition av gropar och kala sand- och grusytor som alla de här nämnda aktiviteterna, ända från det sena 1800-talets dans, hade åstadkommit. De öppna sandytorna var en naturlig och oundgänglig livsmiljö för sandlevande steklar.
Karlskoga Naturskyddsförening gör nu försök här, i samförstånd med kommunen och naturskyddsområdets skötselplan, att med framskrapade sandytor upprätthålla steklarnas livsmiljö.
Lysande utsikter…
Utsikten är anslående när man står framme på den nordliga kanten av Lustighej.
Granåsen åt norr och Kronoberget bortåt Lekeberg om man går bort och tittat åt öster.
En ny skyline kommer det att bli där om några år, med vindkraft i ett format som få i dag kan föreställa sig, med höjder upp mot 200 meter för torn och vingar. Men kanske kommer också det, förhoppningsvis, minskade oljeberoendet att påverka landskapet på andra, enbart positiva sätt.
Där nere, på andra sidan älven, mot nord och nordost, ligger Björkborn. Det var där nere det hände, den 17 december 1940. Produktionen gick på högvarv. Ammunition och sprängämnen för export till alla som ansåg sig kämpa för det som var rätt och oundgängligt under andra världskrigets rustningsperiod och allvar.
Nils Parling hade egen erfarenhet av arbetet där nere i fabriken. Han beskrev olyckan den 17 december 1940 i romanen ”Sodom”. I dagens fridfulla utsikt kan det vara svårt att föreställa sig det som hände, men med Nils Parlings ord blir skräcken levande.
”När den allra första jättekrevaden skakade marken och kom lufttrycket att suga fönsterrutorna ur deras infattningar och en hel mängd dörrar ur karmarna i den stadsdel som vette mot dalen och fabrikskomplexen, tog sig den förut nattstilla och idylliska staden plötsligt ett helt annat och långt mindre törnrosalugnt ansikte. Husen spydde ut sina inboar över de smala gatorna; bryskt slängda ur sin midnattssömn irrade de skrikande och yrvakna kring, somliga hastigt påklädda, andra halvnakna, några kvinnor till och med bara i den korta nattsärken och några åter med ungar vid handen eller på arm, gråtande, hysteriskt skrikande och lyftande armarna med knutna händer mot fabriksområdet, där flammor genomträngde sprängröken som viftande röda handskar och färgade den molntunga himlen blodröd.”
”Det small inte kort och vasst och studsade mot åhörarnas trumhinnor och var över. Nej, det small i serier, i våldsamma upprepanden, i salvor och kanonader, och eldkvasten stod som ett skräckmonument högt över röken.”
Det mest anmärkningsvärda är kanske att ”bara” elva människor omkom.
Mer än 200 byggnader raserades.
Med ryska rötter?
En fint rundad gammal väg leder ner mot prästgården, en igenväxande gångväg numera, men använd för tätare trafik när det var lustig nöjes- och idrottsplats där uppe. Gatan nedanför, när vi är halvvägs, heter Grindstugevägen. Ännu ett namn som berättar om något förgånget. Grindstuga… In till kyrkbyn, eller från staden när man kom till Karls Åby, prästgården med dess en gång så präktiga jordbruk.
På vägen nedför kullen kan vi se en risig, fint risig, buske, i flera exemplar, det är blåtry.
Det är bara en parentes i allt man kan se och fundera över efter den här Gröna promenaden.
Men en utbredningskarta för just blåtry visar att den i huvudsak växer långt borta i Ryssland
och i västra Bergslagen.
Hur går sånt till?
Kom den med en återvändare bland de smeder som utvandrade från de här bygderna för att arbete i Ural? De var inte så få en gång i tiden och ättlingar till de smederna finns kvar där borta än. Vissa kontakter har återupptagits, nu på hundra mils och hundra års avstånd.
Eller kanske har blåtryn kommit som frö med de smalnäbbade nötkråkor som med något årtionde emellan kommer hit i stora flockar, när det är ont om deras speciella föda där bortåt Sibirien? Av någon outgrundlig anledning vet de att det finns en del cembratall i Karlskoga. Och anledningen…att den var en populär trädgårdsväxt under den period det byggdes som mest egnahem i den här bygden.
Och plötsligt…en bokskog!
Kanske kommer man om en människoålder inte att tycka det är konstigt alls…
Om man å andra sidan tänker sig en människoålder bakåt så var det – en bokskog i Karlskoga – helt enkelt omöjligt. Men här står den.
En så speciell miljö. Alla tider på året är den speciell. Olik all annan skog på våra breddgrader.
Men det mest anmärkningsvärda av allt, det är tanken bakom, idén att plantera en bokskog där det var omöjligt. Och att lyckas med det! Det är häpnadsväckande.
Det här var ett av dåvarande stadsträdgårdsmästaren Carl Fredbys verk. Han var den nykorade stadens förste stadsträdgårdsmästare och man kan bara känna en ödmjuk högtidlighet för hans insikter och framsynthet. Han hade en vision om att det skulle vara möjligt för en bokskog att växa här, tvärs emot alla uppfattningar, den tyngsta sakkunskapen inräknad. Men samtidigt var Carl Fredby naturligtvis medveten om vilken tid en bokskog kräver för att etableras, längre tid än vad en man som han själv kunde förväntas få leva.
Ändå, ändå, ville han skapa den skogen. För oss. Så här står vi nu och upplever det omöjliga – en bokskog på Rävåskullen i Karlskoga. Långt norr om den nordgräns som vetenskapen hade fastställt.
Det finns många skäl att i ödmjukhet stanna upp, ta in den mycket speciella miljön och atmosfären. Och att sända en tanke till Carl Fredbys kunskap, vilja och framsynthet. Han kan i sin himmel se hur hans bokskog förmerar sig med nya plantor som sprids vidare. Vi ser bokplantor här och var efter vår promenad.
En annan som uppskattar den här bokskogen och som dessutom hjälper till med spridningen är bergfinken. Den livnär sig förtjust på bokollon och tack vare bokskogen här ökar antalet bergfinkar. Bergfinkar som i sin tur sprider bokens frön i närområdet.
Det är än en gång ”evighetens ständiga förändringar”. Med lite hjälp på traven. I det här fallet av en mycket förutseende och framsynt stadsträdgårdsmästare med perspektiv.
Den gröna stadens skapare
Carl Fredby kom till den nyblivna staden Karlskoga 1941, han kom som den förste stadsträdgårdsmästaren.
Han har själv berättat att han såg Rävåsen och Möckelns strand som de riktigt stora naturvärdena. Men då var Rävåsen igenväxt och ogästvänlig för både promenader och utsikter. Och Möckelnstranden var gamla åkrar, diken och sly.
”Man måste nog ha en viss framtidssyn för att inse att det skulle kunna bli så vackert som det blev”, sa Carl Fredby själv i en intervju efter sin aktiva karriär.
Under hans år som stadsträdgårdsmästare ökade den för parker och naturskyddat område avsatta ytan från 2 till 102 hektar. Karlskoga blev känt som den gröna staden och Carl Fredby blev en mycket respekterad man, vilket uppslagsverk i ämnet och akademiska avhandlingar över hans gärningar vittnar om.
Det var framför allt Carl Fredbys omutliga hållning som räddade Rävåskullen. Rullstensåsen skulle ha grävts sönder av de närmare tiotalet grustäkter som fanns då och av de planer som funnits om att dra en trafikled rakt igenom åsen. Carl Fredby var omutlig. Kullen bevarades och restaurerades. Stranden hölls fri från bebyggelse och en fri strandpromenad skapades i ett mycket långsiktigt och framsynt projekt.
Carl Fredby skapade också den beundrade Östra kyrkogården, Ekmansdalen och han var starkt aktiv när det gällde Nobelstadions anpassning till Rävåskullen. Han hade också ambitionen att det skulle finnas trädgårdsparker för alla, inte minst barnfamiljer och barn. Det månade han speciellt om och än kan man se rester av hans idéer om skolträdgårdar.
Barnrikehusen och prästgården
På väg ner mot prästgården och Nobelstadions infart ser ni hyreshus på andra sidan gatan. De kallas Solgårdarna och började byggas i den kraftfulla tillväxtens tid, 1936. Det var så kallade barnrikehus, speciellt ämnade för familjer med många barn. De var moderna och rymliga, med den tidens mått och generella bostadsstandard. Det var lägenheter på 50 kvadratmeter. Familjer med både tio och tolv barn flyttade in där.
De hade fått det väldigt fint och bra.
Där vägar och fotbollsplaner nu ligger var prästgården, förr, när den inte bara var ett bostadshus för prästers hushåll, utan också var ett stort jordbruk. Det behövdes ett jordbruk för det dröjde länge innan präster fick någon kontant lön över huvud taget. Det var tiondet och bostället de levde på. Men med ett så präktigt jordbruk som en gång var här levde våran präst förmodligen gott (även om det från början sannerligen inte var några sötebrödsdagar för prästen i Karls skogar…)
Här var ett stort och viktigt vägskäl. Gatan in mot centrum, det var landsvägen till Karlskoga, åt andra hållet var vägen till Björkborn. Det som idag är infarten till Nobelhallen, det var landsvägen mot Bjurtjärn och Loka. De tre vägarna anslöt sig till varandra i en trekant, kantade av träd, och med gräs i mitten. Man kan ännu se på de stora träden hur vägarna sträckte sig.
På 1950-talet stod där skyltar, de föreskrev att marken där i mitten inte fick beträdas och den tidens kyrkoherde, prosten Malmgren, var flitigt ute och motade människor – framför allt Solgårdarnas många barn, som inte alltid åtlydde anvisningarna. Han vaktade det han berättade var en gammal begravningsplats. Men några andra uppgifter om den gamla begravningsplatsen, än prosten Malmgrens ord, det är svårt att finna.
En förevigad promenad
Titta längs gatan, in mot centrum, eller vägen ska vi nog säga. Den är inte rak som en stadsgata. Den slingrar sig, under namnet Badstugatan, som en gammal landsväg, vilket den också var från början.
Den har beskrivits av Selma Lagerlöf, i romanform, promenaden mellan kyrkbyn och Karls Åby, som ju den här delen av Karlskoga heter. Det upplevde Selma Lagerlöf som en promenad mellan tätort och bondlandets idyll. Den finns återgiven i romanen Charlotte Löwensköld.
Selma Lagerlöf vistades på prästgården Karls Åby under året 1875. Det var hennes morbror Tullius Hammargren som var prost här och den unga Selma bodde hos moster och morbror och läste inför sin konfirmation. Så det var Selmas egna upplevelser av den tidens Karlskoga som gjordes till romanfiguren Charlotte Löwenskölds, även om Karlskoga benämndes Korskyrka i romanen.
”Därmed tog hon (prostinnan) Charlottes arm och vandrade framåt den trevliga bygatan, som från början till slut var omgiven av stora, nästan herrgårdslika byggnader. Några småkojor syntes endast vid dess början. Om där annars funnos några, lågo de undanträngda uppåt skogsåsen och syntes inte från själva gatan. Den gamla stavkyrkan med sitt höga torn, som stack upp i luften som en syl, tingshuset, sockenstugan, den stora, livliga gästgivargården, doktorsbostaden, domarens hus, som stod något tillbakadraget från gatan, ett par stora bondgårdar och apoteksbyggnaden, som låg i slutet av gatan och liksom stängde av den, allt detta vittnade inte endast om att Korskyrka var en rik trakt, utan visade där jämte, att man följde med sin tid, att man inte var dådlös och efterbliven.
Men då prostinnan och Charlotte nu i bästa sämja vandrade framåt gatan, tackade de sin Gud för att de inte var nödsakade att bo här, där man hade grannar åt alla håll, där man inte kunde sticka ut näsan utanför dörren, utan att alla människor visste om det och undrade vart man skulle gå. Så snart de voro hitkomna längtade de efter prostgården, som låg för sig själv och där man var sin egen herre. De sade, att de inte skulle finna sig väl till mods, förrän de voro på hemväg igen och sågo de tjockstammiga prostgårdslindarna skymta på avstånd.”
Det kan nämnas att apoteket ”som låg i slutet av gatan och liksom stängde av den” var Ekliden, den bevarade byggnaden med kafé vid Centralplan. Det var därifrån och hit till prästgården Selmas, och Charlottes, promenad gick.
I dag ser vi inga tjockstammiga lindar här vid prostgården. Om de fanns och har avverkats vet vi inte. Många ståtliga träd finns det och några av dessa fanns kanske när den unga Selma gick här. Kanske var det inte så mycket lindar då heller. Naturligtvis må romanens lindar ändå få växa fritt inom den konstnärliga friheten. Kanske var det så som Selma Lagerlöf mindes det från 1875 och lät Charlotte Löwensköld beskriva prästgårdsparken i romanen från 1925. Det hade ändå gått 50 år. Och nu snart 100 till…
När man fick oväntat besök…
Den förste kyrkoherden som bebodde prästbostället var Oloff Johannis Gestricus, han den förste prästen i Karlskoga, hertig Karls handplockade…
1588 bytte hertig Karl till sig Bregården, Bregårdstorp och en del annan mark av änkan Malin Olofsdotter. Utifrån det markförvärvet anvisades plats för ett fast och riktigt prästboställe. Det blev exakt här, på samma mark som prästgården finns än i dag.
Hertig Karl fortsatte under hela sin tid att ge stöd till Oloff Johannis Gestricus. 1597 noterades ett särskilt stöd och som skäl anges att Johannis Gestricus ”sitter i en stor almäne vägh och eljest är nybolad och hauffer ett litet gäld”.
Att leva på församlingens tionde förslog säkerligen inte långt alla gånger.
Se här ett exempel:
Den 18 mars 1611 kom Karl IX som konung med sitt sällskap till Karlskoga och övernattade. De kom resande från riksdag i Örebro och de skulle upp till Bergslagen och tillbaka. Sällskapet övernattade i Karlskoga hos Karls utsedde och betrodde kyrkoherde Oloff Johannis Gestricus. Det är intressant att se vad som begärdes fram när man fick ett sådant besök.
Följande ”meny” finns bevarad i de gamla handlingarna:
Herreöl 6 ½ tunna (en tunna motsvarade 125,62 liter)
Fogdeöl 6 ½ tunna
Smör 1 ½ lispund (1 lispund motsvarar 8,5 kilo)
Kött och fläsk 7 lispund
Får 2
Kalvar 3
Stut 1
Bröd 3 lispund
Höns 10
Det var förmodligen den sista kontakten mellan Olof Johannis och Karl. Den 30 oktober samma år avled kungen.
”Lilla Selma” och herr Nobel
Längre bort längs landsvägen, bort från kyrkbyn, nere på andra sidan Timsälven, låg och ligger Björkborns herrgård och här, förbi prästgården, färdades de herrgårdsboende på väg in till kyrkbyn för sina ärenden.
Tullius Hammargren och hans hustru bodde kvar här till 1899. De hann uppleva tiden då den världsberömde uppfinnaren och industrialisten Alfred Nobel bodde där nere på herrgården. Naturligtvis kunde de se honom åka förbi i sin eleganta vagn, den så säreget moderna hästdragna vagnen med elektriskt ljus! Och dragen av de stiliga orloffhingstarna som Alfred Nobel höll där nere på Björkborn och som, just de hästarna, kom att avgöra att Alfred Nobels testamente skulle gälla i Sverige och att nobelprisen därmed för evigt instiftades. Där en man har sina hästar där är han också bosatt föreskrev fransk lag och därmed var en internationell konflikt om Alfred Nobels testamente och arv avgjord.
Naturligtvis läste prostparet Hammargren om sin granne Nobel och pratade – som väl alla – om den fantastiska och sensationella donationen som Alfred Nobel lämnade efter sig vid sin död 1896. Men man kan undra om de någon gång funderade på om fru Hammargrens systerdotter, deras Selma Lagerlöf, skulle kunna komma ifråga för ett nobelpris i litteratur. Hon hade ju debuterat med ”Gösta Berlings saga” 1891 och slutat sin tjänst som lärarinna i Landskrona 1895 för att bli författarinna. Man kan undra vad moster och morbror tänkte och sa där inne, både om grannen herr Nobel och systerdottern, författarinnan.
Men nobelpris blev det ju för deras Selma. 1909 erhöll hon nobelpriset i litteratur och 1914 blev hon ledamot av Svenska akademien, den första kvinnan någonsin. Men då var både moster och morbror borta och det bodde nytt folk både i prästgården och på herrgården, men det är en annan historia.
Den fågelintresserade prosten
Under sommarhalvåret finns här vid Karls Åby i alla fall ett rikt fågelliv, nu likaväl som när Selma Lagerlöf vistades här. Det äger sin betydelse. Fåglar blev återkommande budbärare i Selma Lagerlöfs författarskap och det handlar inte bara om fjällgåsen Akka, den mest kända, i Nils Holgerssons underbara resa. Det är ett rikt fågelliv i mycket av hennes författarskap och det finns anledning att tro att fågellivet i prästgårdsparken här på Karls Åby haft betydelse.
Tullius Hammargren, Selmas mycket omtyckte morbror och konfirmationslärare var en engagerad ornitolog. Selma Lagerlöf har kärleksfullt beskrivit honom.
”Än i denna dag kan jag inte se en svartvit flugsnappare, utan att jag ser för mig den långa, ståtliga prosten stå vid fönstret och med ett lyckligt leende över de vanligen strängt allvarliga dragen, följa de små fåglarnas rörelser”, skrev Selma Lagerlöf om honom.
Tullius Hammargren var mer än en vanlig fågelvän. 1859 gav han ut boken ”Inledning till foglarnes naturalhistoria” där han bland annat fördjupar sina tankegångar om ett själsliv och intellekt hos fåglarna.
Det finns god anledning tro att de tankegångarna lade en grund för Selma Lagerlöfs skapande där sädesärlor blir budbärare mellan Gud fader och eremiten Hatto, och hur rödhaken försöker lindra Jesu smärta på korset i ”Kristuslegender”. Förutom gässen, tranorna och örnen, bland andra, i ”Nils Holgersson”.
En förbisedd parkutsikt
Nobelparken utgör en vacker vy mot herrgården, men den är tyvärr ganska förbisedd och för lite utnyttjad.
För ögat bildar Nobelparken och herrgårdsparken en enhet, även om den numera delas av biltrafiken på Norrleden, som skär rakt igenom. Men det är en vacker vy, om man tänker bort trafikleden, som flera borde njuta av oftare.
Parken anlades av bolaget, av AB Bofors, men den togs över av staden. Det var länge en tvådelad ledning för bygdens väl och ve, men i nästan allt två mycket samkörda parhästar med gemensamma mål och en ansvarsfördelning som i huvudsak fungerade väl.
Vyn och träden är de stora värdena i dag. En lekpark finns det. Innan hälsovårdsmyndigheterna hunnit etableras fanns här också en plaskdamm för barn och bada i, en av tre sådana anläggningar i Karlskogas publika parker. Men det var innan man tänkte så mycket på hälsoaspekter och smittorisker. Den gamla benämningen ”kindergarten” var ett naturligt ord på den tiden och en uppskattad företeelse, barnträdgårdar. Carl Fredby, han den förste stadsträdgårdsmästaren i Karlskoga, var en varm tillskyndare av de tankarna i deras fulla betydelse.
Ta er en titt längs vägen genom parken och träna gärna förmågan att känna igen vilka träd som växer här. Det är en skön komposition.
Taxfree via Timsälven och Björkborn
När vi kommer upp ur gång- och cykeltunneln under motorleden befinner vi oss vid Timsälven. Den är ett vackert vatten, men också en del av ett i hundratals år flitigt brukat transportsystem. I ett senare skede blev det ett felberäknat fiasko, men kanske kommer det ändå visa sig vara en värdefull tillgång och en investering vi ska känna tacksamhet för.
Vintermatningen av änder här vid älven är en kär syssla för både naturskyddsföreningen, allmänheten och kommunen. Den varmare delen av året är det alltid idé att titta och lyssna efter fåglar. Gräshoppssångare hörs någon gång, rosenfink noteras, i forsen finns forsärlan, i dungen på holmen kan man höra härmsångaren, en och annan häger fiskar i forsrännan, lärkfalken från Rävåskullen jagar sländor och fladdermöss…plus många andra sevärda fåglar, om man bara kommer ofta och ger sig tid.
Fisk finns det också, och fiskare. Bäver ser man, två aktiva hyddor finns inom bara ett par hundra meters avstånd och utter har konstaterats åter finnas uppströms. Lägg till det rådjuren och de fria dovhjortstammarna som etablerats. Varg har synts och vildsvin har avhysts från herrgårdsparken. Naturen är rik här.
Timsälven är vattenled, som transportled är den av historiskt intresse. Vi kan ta en början igen i hertig Karls tid.
För hertigdömets bästa satte sig Karl snabbt över alla inskränkningar som hans bröder som kungar beslutade om på den svenska tronen. Hertig Karl agerade mycket självständigt till fördel för sitt hertigdöme. Han disponerade inkomsterna från sitt landområde och använde dem i sitt uppbyggnadsarbete. Järnet från våra bergslag skeppades inom hertigdömet och direkt på export. Malm och järn från värmlandsberg kom längs det här sjösystemet och lastades om i Björkborn för landtransport mot Örebro och vidare till hertigdömets fria hamnar och världsmarknaden. Allt för att ingen tull och skatt skulle betalas i Sverige…
Nämnas kan att hertig Karl, sedan han tillträtt kronan och blivit kung av Sverige, något ändrade rutinerna.
Kanalen blev överkörd av tåget
I hundratals år fraktades framför allt virke, malm och järnprodukter den här vägen.
Från början var det, förutom forsarna, en naturlig sträckning också för vinterkörningen. Man tog sig ju fram så mycket lättare vintertid på isbelagda sjöar och vattendrag, då när det inte fanns anlagda vägar ännu. Men även sommartid var det ett praktiskt nätverk av sjöar och älvar. Med bara få hinder handlade det om ett system av 16 sjöar och fyra älvar.
Fraktkostnaderna var höga för både virkes- och järnhanteringen genom det bergiga skogslandet. Hästar och slädar krävde mycket folk, tog tid och svinnet var av olika skäl omfattande. Ekonomiskt var det ohållbart på sikt. Det växte upp konkurrens även då.
1852 byggdes Knappfors kanal och slussar för att effektivisera transporterna från Karlskoga och Nora Bergslag till den tidens utskeppningshamn Kristinehamn. Man körde båtar och pråmar till omlastningsplatsen Sjöändan och sedan landvägen till utskeppningshamnen i Kristinehamn. 1857 stod dessutom slussarna i Bjurbäcken och Asphyttan klara så att gruvor och hyttor i Filipstads bergslag effektivt kunde nå ut i stora världen.
Det var en ny tid, det var fullt utvecklad världshandel.
1872 passerade 1 369 ångbåtar och 3 243 pråmar slussningen från norr till Sjöändan.
Femton år senare var verksamheten nedlagd.
Järnvägen hade kommit.
För bara 15-20 års utnyttjande var naturligtvis kostnaderna för byggandet fullständigt orimliga, men i dag har vi tack vare det ett kanal- och sjösystem med en huvudled på 65 km som omfattar 16 sjöar, 6 sund, 4 älvar, 5 kanaler och 6 slussar. Och i dag är turism en internationell basnäring, därtill en av de starkast växande. Kanal- och slussbygget kanske får sin revansch.
Långt före Nobel…
Björkborn är förvisso mycket starkt knutet till Alfred Nobel, men det hade funnits i mer än 200 år innan Alfred Nobel kom hit. Björkborn fanns faktiskt också före det senare namnkunnigare Bofors. Industriverksamheten i Björkborn startade sju år innan Bofors, för det var 1639, den 23 februari, som kronobefallningsmannen, den från Holland värvade Mårten Drost, fick tillstånd att i forsen i Timsälven vid Björkborn bygga en hammare. Såg och kvarn fanns det sedan tidigare.
Bruket utvecklades med en stålugn 1772, och en manufaktursmedja för tillverkning av bland annat spik, hästskor, yxor och spadar. Men det var ett fullständigt bruk så där fanns också ett betydande lantbruk. Mejeriet exporterade smör och ost till England fortfarande när Alfred Nobel kom hit.
Smedjan lades ner 1896, samma år som Alfred Nobel avled. Det kom därefter att handla om krut, andra sprängmedel och kemiska produkter.
Under andra världskriget arbetade här över 2 000 personer.
Den härligaste dagen
Den nuvarande herrgårdsbyggnaden i Björkborn byggdes redan under tidigt 1800-tal och har naturligtvis varit en för bygden pampig byggnad och miljö i all sin tid, men ofrånkomligen är det så att glansperioden, med historiens ögon sett, var åren som Alfred Nobel bodde här, världens mest berömde svensk någonsin. Och den absoluta höjdpunkten under de åren inträffade den 18 september 1895 när kung Oskar II kom hit på besök. Det var stort, mycket stort. Och mycket ståtligt. Det var den härligaste septemberdagen det året, rapporterade Karlskoga Tidnings utsände.
Från mottagandet vid Bofors station, via Bofors disponentbostad, Boåsen, förbi kyrkoherdebostället och ner till Björkborn kantades kortegevägen av flaggstänger med unionsflaggor. Över 250 flaggstänger hade satts upp dagen till ära och när kungen och hans sällskap passerade här vid Sågholmen var hela bron över Timsälven förvandlad till en ”öfvermåttan smakfull äreport, som väckte utomordentlig beundran”.
Brons hela långsida hade formats som en jättekrona, flätad av gröna växtslingor, prydd av bandrosetter i blått och gult och 20 landskapsvapen. Över bron var slagna fem valvbågar, berättade tidningen.
Så här smög de utsända redaktörerna runt för att försöka se och kunna berätta vidare om kungens högtidliga besök hos den store vetenskapsmannen Alfred Nobel. Nerikes Allehandas utsände var den unge redaktören Levi Rickson.
När han vandrade hemåt efter väl förrättat värv skulle han kanske ha stannat upp här, precis som vi, och njutit av det vackra. Kanske tittade han på växter och insekter, lyssnade och tittade på fåglar, eller kanske blev det så sent att han tittade upp mot stjärnhimlen över Rävåskullen. För han var en romantiker, redaktören Levi Rickson. Det var ju han som kom att skriva in sig i den svenska kulturskatten som poeten och visdiktaren Jeremias i Tröstlösa. Han som bland annat skrev:
”Man borde inte sova när natten faller på
Man borde se på stjärnera där uppe i det blå…”
Eller blommorna, humlorna och fjärilarna, allt det där historien berättar i sitt oändliga perspektiv för den som tittar och lyssnar riktigt noga.
I dag är inte broarna någon paradväg längre. De är inte ens en gångväg, trots att många i sin vardagliga gärning ska vägen fram. Broarna finns kvar, men de är avstängda. För just här hängde det upp sig, det där samarbetet mellan bruket och staden, de som alltid funnit lösningar. Av någon anledning glömde man reglera de här broarna när allt av den gamla brukskulturens allmännyttiga investeringar överfördes i kommunal förvaltning.
En ”dagens lunch” av igår
Det var visserligen det som i dag kallas lunch som kung Oskar II och hans sällskap bjöds på vid sitt besök, men det var i sanning en middag det.
Det här är vad som bjöds där inne när det kungliga sällskapet fägnades av den store världsmedborgaren och internationelle industrialisten Alfred Nobel.
Kaviar.
Buljong.
Laxöring med majonnäs.
Skinka, kalvbresskotletter.
Oxfilet med legymer.
Kronärtkocksbottnar med tryffel.
Hjerpar i gelé med gåslefver.
Ostindisk pudding.
Crème Brulée.
Ost och cakes.
Frukt.
Huruvida man drack herreöl eller fogdeöl är obekant…men det är intressant läsning att jämföra ”matsedlarna” mellan Karl IX:s och Oskar II:s konungsliga spis, med 300 års, men bara några hundra meters avstånd.
Välkommen till Sågholmen
Holmen här mellan broarna till Björkborn är Sågholmen.
Som namnet antyder så fanns här en såg, det fanns såg här redan 1639 när det första bruket byggdes och det hörde till ett bruk på den tiden att man höll sig med egen såg för eget byggvirke och en såg behövdes under byggåren. Det kom att bli sågande och byggande under 300 år.
Den här sågen var betydande och väl lokaliserad. Här sågades allt byggvirke under den boom som Karlskoga upplevde av tillväxt med ett absolut maximum under 1930- och 1940-talen när det gäller de många och stora träbyggda arbetarkvarteren. Det byggdes så mycket arbetarbostäder man någonsin kunde, för all arbetskraft som gick att få tag på behövdes under rustningsåren.
Virket köptes på rot norr om Karlskoga och flottades hit på Trösan och Timsälven.
Men som vi alla vet och som vi påmints om under den här promenaden – tiderna förändras. Det slutade byggas i sådan omfattning, produktionen blev allt mer rationaliserad, automatiserad och mindre arbetskraftskrävande. Sågen försvann, precis som mejeriet, smedjan och mycket av det gamla.
Bostället på Sågholmen övergavs och förföll.
Men det fanns en man som ville jobba efter eget huvud när han blev pensionär och rådde sin tid med krafter och vilja kvar. Han hette och heter Bert Strömberg. Han blev gerillaodlare långt innan ordet uppfanns och nu blivit populärt. Han röjde och odlade mark som han inte ägde.
Så skapades i Sågholmens förfall ”Berts Gröna Lund.”
2010 kom Karlskoga Naturskyddsförening hit med önskan om att få skapa en fjärils- och humleträdgård. Området var mycket lämpat, den gröna lund som Bert Strömberg skapat en idealisk granne.
Markägaren Fortum gav klartecken, vår idéskapare och projektledare Ingrid Norudde kunde börja planera och organisera.
Sedan dess har här växt upp en trädgård för fjärilar, humlor och människor, en mötesplats och ett skyltfönster för naturskyddsföreningen och envar intresserad. Gästboken berättar översvallande om närboende som med mycket täta mellanrum promenerar här, vistas här och intresserade studiebesök har kommit från både när och fjärran. Ett 40-tal frivilliga delar på arbetat att hålla Fjärils- och Humleträdgården i skick.
Bert Strömberg skapade sin Gröna Lund, Naturskyddsföreningens medlemmar, med Ingrid Norudde som projektledare, skapade…en Folkets Park.
Tack för ditt sällskap på promenaden och
Välkommen till Sågholmen!