Nygårdskällan i Väse

Söndagen den 22 maj träffade sex KBF-are tio stycken trevliga naturvänner från Sällskapet för Naturskydd i Kristinehamn och vandrade genom marker, för tillfället iklädda färgerna vitt och grönt. Lyckligtvis inte snötäckta utan vita av vitsippor, blommande harsyra, skogsstjärna, liljekonvalj. Ännu vitare lär det bli när bäckbräsman, som det också fanns rikligt av, slagit ut sina  knoppar. Gulgrön Gullpudra och Kabbleka utgjorde ett undantag i den för dagen dominerande blomsterfärgen.

Vandringen hade som mål Nygårdskällan, som ligger ett stycke väster om vägen mellan Väse och Sutterhöjden. Stigen dit följde Västgötbäcken som skurit sig ned i de finkorniga silt-sedimenten och den var bitvis ganska kuperad eftersom den ibland följde dalbottnen och ibland gick uppe i kanten av ravinen.

Fågellivet längs bäcken bestod mest av lövsångare och bofink, men någon svarthätta, större hackspett och entita gav sig också till känna.

Till följd av den ringa nederbörden var vattenståndet i Västgötbäcken för tillfället ganska lågt, men trots den minimala vattenföringen var bäckvattnet i det närmaste ogenomskinligt och hade en färg liknande utspätt kaffe. De blottlagda strandbrinkarna med sina siltavlagringar var gråaktiga, så antagligen bidrog också humusämnen till att bäckvattnet var så mörkt.

Själva källan är egentligen ett skålformat område med en diameter på 6 – 7 meter i nära anslutning till Västgötbäcken. Lagret av silt är mer eller mindre ogenomsläppligt för vatten, men i det skålformade området har det gått små hål i sedimentlagret och här väller kristallklart grundvatten upp med självtryck på några ställen och blandas med Västgötbäckens mörka flöde, ungefär som en miniatyrkopia av mötet mellan floderna Rio Blanco och Rio Negro i Amazonas. Självtrycket alstras av att i områdena norr om källan står grundvattennivån högre, men tryckutjämningen kan endast ske där det finns passage genom siltlagret. Det är i och för sig inte något alldeles unikt fenomen. Det förekommer här och var i Lokaåsen också, men vid Nygårdskällan illustrerades fenomenet så tydligt eftersom hålen i siltlagret syns så bra.

Källvattnet smakade alldeles förträffligt och det hade också ett stim elritsor tagit fasta på. De simmade omkring i ett av flödena från underjorden och verkade trivas bra.

Nygårdskällan har en tradition av att ha varit offer- och midsommarkälla som in på 1800-talet samlade många människor från bygden omkring till fest och gamman, men kyrkan såg inte med glädje på sammankomsterna utan de förbjöds. Vårt vattendrickande avlöpte däremot väl, så att vi synnerligen balanserade kunde följas åt för att tillsammans beundra den stora dödisgropen Lämpeshålan, innan vi skiljdes åt.

Christer Larsson