Naturnatta-vandring över Gällberget

”Naturnatta” låter nästan som om det vore ett karlskogapåhitt p g a det dialektala uttrycket, men det firas över hela Sverige på olika sätt av en rad naturskyddsföreningskretsar varje år under kvällen den 5 juni, dagen före nationaldagen. Det föreningarna då gör kan exempelvis handla om bäversafari, nattsångarutflykter, spana efter fladdermöss eller besöka ett vackert område. De senaste åren har Karlskoga naturskyddsförenings naturnatta-utfärder ägnats åt nattsångare, men den här gången begav vi oss i stället till Gällberget. Inte för att våra utfärder normalt är så högljudda, men den här gången hade det förannonserats att utflykten skulle gå i stillsamhetens tecken. Med andra ord att i lugnt tempo få inhämta skogens ljud, dofter och uppleva stämningen när försommardagen glider över i natt.

Vi var sju personer som strax efter halv nio gick på bron över Holmsjöbäcken på stigen upp mot Gäddtjärn. Gråvädret tidigare under dagen hade skingrats, solen värmde, rödhaken spelade och bofink, taltrast och en långsam dubbeltrast sjöng. Att turen avsågs att vara stillsam hindrade inte att vi samtalade om de företeelser, som kom i vår väg. Det kunde vara hur man skiljer skägglav från tagellav, varför mossor har en liten pinne med en mössa på toppen och varför hällarna uppe på Gällberget inte är täckta av jord.

När vi gick ner mot Gäèl eller Gällen som det står påkartan, började det skymma såsmått. Göken hördes påavstånd i öster och mygg och knott började bli litet väl påträngande. Men nere vid brasplatsen drog en bris in från sjön, såatt vi i lugn och ro kunde inta vår matsäck utan störande surr i öronen. Storlommarna i sjön var också helt tysta och ett försök att provocera någon nattskärra att börja sjunga med hjälp av en ljudinspelning på datorn ledde inte till något resultat.

När vi fortsatte påstigen upp till torpet Gällberga hade det nu blivit såmörkt att det var nödvändigt att se upp för att inte trampa snett eller halka. Några orrar kuttrade på avstånd, men en sångsugen taltrast var mer angelägen att vi skulle få höra den.

I det fantastiska område som som utgör naturreservatet Gällberget och som inger en känsla av naturskog finns på flera ställen rester av kolarkojor, varav vi passerade ett par stycken. Man inser att trots vildmarkskänslan, har skogen varit brukad och använd för inte så länge sedan. Speciellt upplever man detta vid resterna av Gällbergatorpet. I Tomas ficklampas sken kunde vi se stenen som tjänade som vägg i den koja som skylde Erlands och Maja-Lisas välskötta och fina kor. Erland och Maja-Lisa var ett av torpets sista bosatta par. Minnestavlan vid stenhögen, som en gång var husets spismur, avslöjar att det strävsamma liv de framlevde, från en nutida pensionärs horisont, ägde rum för bara tre generationer tillbaka. Nu har skogen tagit tillbaka nästan allt. Det känns svindlande fort. Men inte så svindlande fort som det faktum att sedan slutet av 60-talet, när skogstraktorer infördes i skogsbruket, har större delen av skog med äldre träd i våra trakter hunnit avverkas. Skog med avverkningsmogen gran och tall har blivit en bristvara och det som finns kvar att beskåda, är framför allt ungskog.

Därför känner man tacksamhet över att det hanns med att skapas några naturreservat liknande Gällberget, dit man kan ta sig utan att uppleva skoglig plantagekänsla.  När vi avslutat vår runda strax före midnatt, var det flera som kände förvåning över att vi inte tar tillfället i akt till detta oftare, speciellt kvälls- och nattetid.

Christer Larsson

Annika, Christer och Ingrid på Gällberget

Christer kontemplerar över en klurig fråga från Annika medan Ingrid beundrar kartlaven på röset.
Foto: Tomas Marklund

Hans och Jan på Gällberget

Jan och Hans förundras över naturens storslagenhet.
Foto: Tomas Marklund

Måne över Gällen

Månen lyser klar över Gällen
Foto: Tomas Marklund

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *