Det var en fin vårkväll vi följde vid Fisksjön denna onsdagskväll. Inte påskhelgens sommarvärme, men odiskutabelt var det vår.

När vi samlades intill järnvägsövergången vid Botorp kom en fiskgjuse över sjön, gav upp en fisk den fokuserat på, och flög vidare nedströms Kilstabäcken.

Vi var nio som skådade fågellivet tillsammans under Martin Carlssons ledning.

Det har stannat av den där trenden att allt var så tidigt denna vår, schemat för det normala börjar komma ikapp verkligheten, men den är ju sannerligen bra nog.

Sångsvansparen, det norra och det södra, syntes väl. I kikare kunde man se hur de södra redan boat in sig med en bobal. Gråsgässen var där, tofsvipan, sädesärlan, kajorna och kråkorna, men bara någon enstaka fiskmås och skrattmås.

En skogssnäppa förgyllde kvällen och kändes som lite extra.

I än högre grad gäller det den enkelbeckasin som ideligen dök från höjd och lät sina utspärrade stjärtfjädrar fibrerande framkalla det märkliga ljud som gett den en egen plats i nordisk mytologi.

Gräsänder, någon knipa och en undflyende krickflock siktades. I lövridån på järnvägssidan passerade ett par sävsparvar och en blåmes larmade frenetiskt när vi ouppmärksamt blivit stående för nära en holk som blåmesen uppenbarligen ansåg vara hans domän.

Tack vare de mest rutinerade och koncentrerade skådarna fick vi alla se det som kändes som en höjdpunkt, tranan liggande på sin bobal.

Det var en fin kväll, igen, vid en fågelsjö nära – oss alla.

Hans Jansson