På lördagsmorgonen den 8 oktober var vi bara fyra personer, samt två små pigga hundar, som orkat masa oss till Sjöviksplan för att möta Jim Hellquist från Sveaskog. Jim var en smula trött precis hemkommen från tjäderjakt, men vi tog plats i bilarna och åkte till Latorpsdelen av det område Sveaskog avsatt med syfte att visa speciell naturvårdshänsyn och som kallas Ekopark Kilsbergen. Målen med Ekoparken, som inte är ett naturreservat i traditionell bemärkelse, är att säkerställa den framtida förekomsten av urskogsliknande granskog, öka andelen lövskog, återskapa beteslandskap, återskapa våtmarker samt göra naturvårdsbränningar. I vissa delar av Ekoparken där det inte anses förekomma några höga naturvärden kan skogen utnyttjas för virkesproduktion.

Vid Latorp fick vi tillfälle att se en 10 ha stor röjning framtagen 2007 där lövträd lämnats och där det nu bedrivs fårbete för att hålla undan slyet. Alldeles intill hade ytterligare ett område nyligen röjts, så det restaurerade området håller på att öka i storlek. Kontrasten mot kringliggande oröjd tätvuxen skogsmark med iblandad gran var påfallande, så det känns spännande att få återkomma under växtsäsongen och se hur vegetationen skiljer sig åt på de olika ytorna.
I de partier som röjts syntes tydliga kulturlämningar i form av odlingsrösen och stensträngar, så det finns anledning tro att marken innehåller en betydande fröbank från ett äldre kulturlandskap, så att floran på sikt blir mer hag- och ängsmarklik.

Vi begav oss sedan uppför Kilsbergsbranterna väster om Frösvidal till en udde i södra änden av Gårdsjön. Där gjorde Sveaskog för några år sedan en omfattande naturvårdsbränning på ett område som delvis bestod av ett hygge, men till viss del också uppvuxen skog. Det var intressant att få se hur olika trädslag klarar lågorna och hur olika elden lyckats ta sig fram i området beroende på topografi och fuktighet.
Flertalet tallar verkade ha överlevt elden medan granarna var svårt svedda och döda eller döende. Så fortfarande några år efter branden så tappar tidigare gröna granar sina barr och vissnar. På en del platser där elden hade svett bort förnalagret och blottat trädrötterna  förstår man att inget träd kan överlevt, men i fuktiga mossklädda sänkor fick inte elden fotfäste, trots att man använt tändmedel och där stod granskogen fortfarande opåverkad.
Enligt vad Jim kände till hade inga svedje- eller brandnävor dykt upp efter bränningen, men däremot en del speciella svampar. Eftersom naturvårdsbränning kommer att ske i framtiden fick Jim frågan om det skulle kunna vara möjligt att då komma på studiebesök, vilket han inte uteslöt om man företog vissa säkerhetsanstalter.

Sedan vi tackat honom för en trevlig och initierad guidning återvände Jim till tjäderskogen och vi andra gick upp till vindskyddet vid Göljan, för att avnjuta vår matsäck.

Christer Larsson

Klockan 11.30. Sjöviksplan i strålande väder. Känning av höst. Idag åker vi till Vinön, Hjälmarens största ö.
Vårt mål är först Hampetorp. Vi blev femton personer som med cykel och bil äntrade färjan som skulle ta oss till Vinön. Färden över tog ungefär 30 minuter.
Vi skulle träffa Johan Nilsson vår fiskeguide på norra delen av ön. En av öns 10 fiskare. Dit tog vi oss per bil, per cykel och till fots. Vi som vandrade gick utefter Vinöns västra strand. En vandringsled på cirka 4 kilometer, som berättade mycket om Vinöns historia och kultur. På 1880-talet sänktes Hjälmaren 1,8 meter. Man vann på så sätt åkermark motsvarande 1/3 av Hjälmarens yta. Den gamla strandlinjen syntes tydligt. Stenar som slipats av vattnet. Mycket sten. Stora stenar. Prydligt lagda stengärdsgårdar. I början på leden ett gravfält från järnåldern. Utefter hela leden ett rikt utbud av lövträd. Vi passerade en vacker hassellund på väg mot norr.
Så äntligen var vi framme på norra delen. Vi hade tagit god tid på oss så med matraster och prat om det vi såg blev vår vandring säkert 2 timmar.
Här stod han i alla fall. Vår fiskare Johan. Han började att berätta om olika fiskeredskap. Han beskrev en sinnrikt konstruerad fiskfälla. På stenåldern använde man sig av en liknande fälla. Då flätad av vide. Spännande! Ryssja och nät ingick också i hans redskapspark.
Gös- och kräftfisket ger mest pengar. Ålbeståndet minskar för varje år. Just nu fiskade han kräftor. Så presenterade han några olika fiskar som skulle användas till kräftbete. Här lite artkunskap: Abborre, mört, braxen, lake, faren, nissöga, björkna. Några arter för mig helt okända. (Se Uno Milbergs bild överst till höger!)
Bygatan förde oss tillbaka ner till färjeläget. Den går över en rullstensås- Vingåker-Fellingsbro-åsen. Vår vandringsmätare slutade på 7 km. En för dagen nyfiskad gös följde med många av oss hem. Vad mera såg vi? Flera exemplar av stolt fjällskivling. En koloni med skarv. Bra fakta om Vinön kan man få på Vinöns hemsida. En ö väl värd ett besök. Kl 18.30 gick vi ombord på färjan för hemfärd.
Ett stort tack till Christer Larsson och Therese Riddersand för en trevlig dag.

Christina Alexandersson

Vi, Christer Larsson, Radmila Kojadinovic, Ulla Gustavsson och Lena Gren,
åkte/gick under Christers ledning till Dyrön vid Vänern. Vädret var det bästa tänkbara med sol och nästan ingen vind.
Vi såg stenskvätta, en flock ringduvor, trädkrypare, tofsmes, entita, bofink.
Vi hörde större större hackspett, blåmes och kungsfågel.

En liten padda och groda hade vi förmånen att få se.

Det fanns mycket svamp. Vad sägs om kantarell både gul och tratt, skogsriska, skäggriska, karl-johan som Christer och Radmila även kallade Jean Baptiste…,
röksvamp, smörsopp, olika kremlor och citrongul slemskivling.

Ett flertal fjärilar var i farten. Den första som visade sig var en magnifik amiral,
flera nässelfjärilar och kålfjärilar.
Ute på hällarna där vi åt vår matsäck såg vi även ett par olika blomflugor,  ängshumla, tegelröda ängstrollsländor, sommarbäckslända,  en rovstekelart och en fästing (liten svart) som Christer sa var en sk nymf. Fästingen är nu i himlen …

Fåglar som vi såg på öar och grynnor lite längre ut var gråtrutar och en koloni med storskarvar.
Flyttfåglarna hade vilodag.

Christer påvisade en köttätande växt vid namn vattenbläddra. Där såg vi även kärrsilja som liknade persilja. På ett ställe var marken nästan täckt av ”bomullstussar”
p g a  den i veckan hårda vinden. De kom från jolster som är ett träd/buske.
Där fanns även en al med ovanligt stora blad.

Stora blåbär som Radmila lät sig väl smaka av och lingon fanns överallt på vår väg.
Kråkbär var en ny bekantskap. En och annan älgfluga fick bli myrmat.

På väg hem, sen eftermiddag,  stannade vi till vid fågeltornet i Kilsviken. Där fanns
grå- och sädgås, skäggdopping,  brun kärrhök, ormvråk, enkelbeckasin, tofsvipa, häger, kajor, sävsparv, gräsand, kricka och storskarv.

På väg tillbaka till bilen spelade en vårtbitare för oss. Christer fick tag i den så vi nära kunde betrakta denna gröna vackra varelse.

I närheten fanns en mängd hjortar i hägn. Bockarna brölade med stark stämma.

Tack för en fantastisk dag och tack för all svamp ni plockade åt mig.

Lena Gren

En rapport från dagens svampträff vid Svinsjöstugan. Vi blev totalt 7 KBF:are + Hans son som tillsammans fixade till detta fina utställningsbord som faktist innehöll många fina arter, varav mörkbrunt haröra är en (Se bilden till höger!). Vi hade arter som gul spadmurkling, trattöra en släkting till vårtörat och mkt sällsynt. Vi fick besök till utställningen av 2 fiskepoliser och dessutom ytterligare 3 bordsbetittare. Man kan lugnt säga att tillströmningen var urdålig, men för oss utställare en både berikande och mycket trevlig samvaro och fin dag med t.o.m.en smula sol.

Uno Milberg