Den 14 mars var det äntligen dags för vår traditionella uggleutflykt som vi brukar göra tillsammans med Turistföreningen. I år fanns det dessutom förhoppning om att vi skulle bli många som skulle kartlägga ugglornas aktiviteter, eftersom Hopajola ville koppla på. De hade tillsammans med Länsstyrelsen utsett naturreservaten i norra Karlskoga som mars månads reservat och önskade guider dit. Följden blev att årets utflykt blev ett samarrangemang mellan fyra olika organisationer.

Förutsättningarna var inledningsvis väldigt goda. En veckolång ”värmebölja” hade triggat igång morkullor och trastar. Lite senare på kvällarna verkade det också som det blivit större möjlighet att höra pärlugglor och kattugglor, vilket vi kunnat konstatera som varit ute och rekat de senaste dagarna. Det fanns också ett par tips om möjlighet att få höra berguv på något ställe. Men en timme före samlingen på Sjöviksplan rullade ett kraftigt lågtryck in från väster och det började regna. Klockan 18, vid samlingen, hade regnet tilltagit ordentligt, men trots detta anslöt sig allt fler som ville med ut och lyssna. Väldigt fascinerande detta, att vi är så många som känner behov att uppleva den spirande våren och ge oss ut i mörkret för att få chans till att uppleva ugglornas nattliga sång även om vädrets makter är motvalls.

Tidigare år har nog merparten av deltagarna varit från Turistföreningen, men nu visade det sig att flertalet som kom var medlemmar i Naturskyddsföreningen lokalt och ett mindre antal från Turistföreningen. Vår förhoppning att Hopajolas inbjudan på sitt kontaktnät skulle locka fler avlägset ifrån kommande deltagare, grusades förstås av ruskvädret. Ändå blev det ett 20-tal som mötte upp på Sjöviksplan.

Några begav sig direkt ut till stugan och gjorde under Hans Janssons ledning en vandring längs vägen vid Svinsjöstugan. En annan grupp, bestående av tre generationer av familjen Öijen, åkte också upp direkt till stugan för att sen bege sig upp till Brandbergsgrotten i mörkret. Ingen av dessa två patruller hade turen att stöta på någon uggla, men kände ändå att de fått en upplevelserik fredagskväll. Bättre lycka med ugglorna hade de två sammanslagna patrullerna som under Martin Carlssons och Uno Milbergs vägvisning åtminstone lyckades höra rop från två kattugglerevir på skjutfältet. Pärlugglorna som hade hörts ett par dagar innan, var emellertid tysta som möss i snögloppet.

Christer Persson for tillsammans med Lasse Vadman till kända ställen där det brukar finnas möjlighet att höra berguv, men olyckligtvis var det nu tyst. Inte heller hörde de kattuggla på de annars säkra lokaler de passerade. Själv åkte jag tillsammans med Gunilla, Christy och Fredrik den rutt jag planerat för Hopajolas räkning. Den gick i närheten av fyra av våra nordligaste naturreservat och där hade jag några dagar tidigare fått höra pärlugglor. Nu var det tyst på dessa platser, men vi hörde på avstånd en pärluggla ropa ett par gånger på ett nytt ställe. Här uppe hade regnet övergått i ett kraftigt snöfall, så vägen efter en stund var täckt med några centimeter nysnö. Förutom att försöka provocera ugglor att börja ropa genom att härma sparvuggla och pärluggla försökte vi oss på att yla som varg, men för tillfället fanns ingen där som ville kommunicera med oss.

Henry hade värmt upp stugan, så det var skönt och behagligt när vi i god stämning återsågs vid Svinsjön för att jämföra våra erfarenheter. Slutsatsen blev bland annat att den här gången var väderleksförhållandena de sämsta någonsin under de år vi bedrivit uggleexkursioner av den här typen. Kanske läge för att i fortsättningen undvika ett fixt datum utan i stället välja en period där vi, när det närmar sig, med ledning av långtidsprognoser etc, ser vilken kväll som är lämpligast och varskor om detta på de informationskanaler vi har till förfogande på nätet o s v. Det relativt stora intresset för ugglor gör att det också kan finnas anledning att ta upp frågan om vi ska återuppta de mer regelrätta inventeringar som vi gjorde för ett par decennier sedan.

(länk till kalendern)

Det kallades vildmarkskväll det vi bjöds till på torsdagskvällen. Naturskyddsföreningen i Degerfors bjöd in oss, grannarna i Karlskoga. Och nog fick man fin vildmarkskänsla i den utflykt som vi togs med på.
Vi blev tillhopa 26 personer när vi åkte från Bruksgården i Degerfors, med Sven-Olov och Anita Svensson i spetsen.
Turen gick ut på Björneborgsvägen och sedan in i det för många av oss okända när vi svängde ut i skogen mot Stora Fallet.

Vi gjorde ett första stopp där gården Stora Fallet en gång låg. Vackra gamla träd minner om svunnen tid och ett annat, mer naturnära leverne. Vi lyssnade efter ugglor, men trots det gynnsamma vädret kom vi inte närmare ugglor än Gunnar Oscarssons lockande. Men det är bra nog. Däremot flög en morkulla alldeles över oss och gav löften om att det verkligen är våren som breder ut sig.

Vid stopp två lyssnade vi inte bara efter ugglor, utan också till berättelsen om det vargrevir vi befann oss i. Vi lyssnade fascinerade till historien om hur en ung varghane från Hasselfors träffade en vargtik från Nora här på skogen och de bildade familj. Tre valpar föddes i fjol, men tyvärr omkom hannen i slutet av förra sommaren, ihjälkörd av tåget mellan Björneborg och Strömtorp. Alfatiken och de tre valparna lever kvar.

Sven-Olov och Anita har mycket att berätta. De vet vad som lever i skogarna här omkring. De har levt på ständig spaning under många år. Följt och tolkat spår, till fots, under tusentals mil skogsvägar i bil och via Sven-Olovs mängder av timmars flygspaning.

Vi stannade slutligen till nedanför en avverkad västsluttning mot sjön Vismen, där det snabbt och effektivt gjordes upp en lägereld.

Vildmarkskänslan var redan säkerställd och påtaglig, men det skulle förstärkas ännu mer…
På flera platser alldeles runt där vi befann oss visades vi på björnspillning från i höstas.

 
– Där, alldeles bakom din bil! Och där borta…
Vi befann oss i ett vargrevir med en inneboende björn
Prata om vildmarkskänsla när vårkvällsskymningen fördjupades i nattligt mörker.
Det grillades korv och åts matsäck, berättades och frågades. Bland annat frågades det om björnen som sover i närheten:
Han sover väl än…?
Ja, ni vet ju vad som står i visan.
Säker på det kan man inte vara.

Vildmarkskväll inbjöds vi till och det var verkligen vad vi fick vara med om… Absolut. En mycket minnesvärd kväll grannar emellan.