Vi var sju som hörsammade KBF-kallelsen att uppe på den av Rävåsens höjdplatåer, som kallas Lustighej, med att försöka hjälpa sandlevande insekter med att skrapa fram några vegetationsfria ytor. Saken är den att när folk tidigare använde demotionsredskap som fanns där eller frekvent utnyttjade stället för att kasta hästskor på, blottlades fläckar med rullstensgrus. Dessa fläckar visade sig sandbin och andra sandlevande steklar fatta snabbt tycke för och det uppstod massor av små hål när steklarna byggt sina bon där.

Det tycks emellertid som att karlskogaborna inte längre utnyttjar Rävåsen som ströv- och rekreationsområde lika mycket. Slitskador med blottat grus ses knappast längre alls och därmed också färre steklar.

För att råda bot på detta tog vi kontakt med stadsträdgårdsmästaren Sif Eklund och fick hennes välsignelse. Rävåsen är ju ett kommunalt naturreservat. Och på dymmelonsdagen gick vi dit utrustade med spade och kratta och tog fram några fläckar med bar jord.
Om det gav något resultat? Ja, trots att dagen startat med -8 grader kallt och att trots strålande sol, temperaturen inte nått mer än 5 – 6 grader över noll tidigt på eftermiddagen, visade sig snart ett par små intressenter.

Först den vackra humlelika stora svävflugan och sedan en okänd art av sandbi med brun päls på ryggen. När svävflugans larver kommer att kläckas längre fram i vår, letar de sig ner i sandbinas yngelkamrar och äter både av pollenförråd och av bilarver. Så vår naturåtgärd kommer inte bara att gynna bin och steklar utan även dess fiender. Men det är ju det som kallas biologisk mångfald.

Ta gärna en titt på våra sandfläckar och det är roligt om du rapporterar vad du ser!

Christer Larsson

Hans Jansson på bibiståndsvandring på Rävåsen 2012-04-04. Foto: Christer Larsson

Vi var fem personer påhejade av tre andra KBF:are som begav oss iväg mot grottan vid Hjortelmossen. Grottan är också känd som Brandbergsgrottan efter en av (åter)upptäckarna.

Marken var snötäckt och mera fylldes det på, då det snöade hela tiden. Längs stigen var det trots detta inte så gott om spår, men vi såg spår av räv, hare, ekorre samt rådjur. Snöfallet lade också sordin på fåglarna för det var ganska tyst i skogen men vi fick höra och se en hackspett på nära håll sysselsatt med att hacka frön ur grankott.

Området kring grottan är en smula riskabelt. Det finns sprickor som är några decimeter breda och bortåt tre meter djupa. Det berättas att en hund var nära att få sätta livet till i en sådan men att man lyckades få en snara runt halsen på hunden och dra loss den.
För oss gick det bra, så vi kunde ta oss in i grottan. De yngsta följeslagarna Emil och Fredrik var inte det minsta tveksamma, utan gick in utrustade med var sin ficklampa. Nära grottmynningen såg vi några kokonger hänga i grottaket. Formen och storleken pekade på att de tillhör en spindel som är vanlig i alla möjliga håligheter runt om i hela Europa. Den heter Meta menardi. På svenska kallas den både grottspindel och källarspindel.

Längre in i grottan som är ca åtta meter lång fanns spindlarna själva. Vi kunde lätt se 20-tal satt orörliga, men de började lite irriterat vifta med benen när vi lyste på dem. Spindlarna är ganska imponerande och kan verka lite skrämmande men är i själva verket inte alls aggressiva och är helt ofarliga för oss människor. Det är gråsuggor, tusenfotingar och fjärilar som kan råka illa ut. I år uppmärksammas grottspindeln lite extra. Den har blivit utsedd till Årets grottdjur och Årets spindel, för att höja intresset för de underjordiska ekosystemen. Grottspindeln är onekligen en spännande varelse, men trots allt ingen raritet. En gång delade vi bostäder med dem och vem vet om inte det någonstans i rören i våra moderna hus det sitter en grottspindel på lur.

Christer Larsson