Från slutet på 1500-talet startade genom hertig Karl en finsk invandring framför allt till Sveriges västra delar. Invandrarna slog sig ofta ner i avlägsna och folktomma landsdelar, bl a i Tiveden, östra Värmland, i Värmlands gränstrakter mot Norge, Orsa Finnmark m fl. områden. Den finska kulturen uppblandades allt efter hand och försvenskades.  I trakter där bergsbruket tog fart blev den dessutom efter en tid hårt motarbetad. När skogen behövdes för att framställa träkol, sågs inte de finska inbyggarnas svedjebruk med blida ögon.Men här och var lyckades finska traditioner och namn påsjöar och berg leva kvar länge.

En från början finsk bosättning fanns på Igelhöjden i nordöstra delen av Filipstads kommun fram till en bit in på mitten av 1940-talet, dåden av olika anledningar övergavs.

En anledning för vår förening att leta sig till en sådan kulturhistoriskt intressant plats är, att de till stor del fortfarande öppna markerna sannolikt inte konstgödslets och därför borde hysa en varierad flora. Detta i sin tur skulle kunna gynna insektsfaunan med litet mer ovanliga fjärilar, blomflugor, humlor, bin m m.

Vi blev tillsammans 11 personer som tog oss upp till startpunkten för Nedre Igelhöjdsleden genom att vi uppe vid Älvsjöhyttan fick ett tillskott av tvåpersoner från Grythyttan, som fått veta om vår utflykt genom Hopajolas aktivitetskalender. Leden passerar rester av sex gårdar och en f d skola. Redan framme vid första bostället som hette Mosshålet kunde vi konstatera det typiska i byggnadernas och odlingsmarkernas placering, Fyra av dem ligger i rad påen långsträckt ås och tvåav dem påen parallell åsrygg. Dalen mellan dem är en s k skvalränna, som bildades under inlandsisens avsmältning, dåvatten forsade fram med otrolig kraft i sprickor under isen och grävde ut ränndalarna. Här och där har rännorna kärrkaraktären. De långsträckta åsarna där emellan, kallas på värmländska ”man”(uttalas med långt a, som hästens man).

Blomrikedomen var kanske inte så stor som åtminstone jag själv förväntat mig, men å andra sidan hann vi under promenaden inte med någon noggrannare inventering. Ängarna har ju inte varit brukade på 70 år, men är trots den långa tiden förvånansvärt litet igenväxta. Det fanns ganska gott om hundkex, vilket trots allt tyder på påverkan av kväve. Kan det möjligen vara en följd av alla årtionden med utsläpp av luftföroreningar?

En bit längre upp på ”man” såg vi en och annan obestämd blåvinge, ett par ex av skogsnätvinge samt vad vi förts trodde var en liten snylthumla, men som visade sig vara en kraftig och humlelik blomfluga. I marken fanns det mycket gott om sorkgångar, vilket borde gynna tillgången på humlor, som det antagligen inom kort kommer att finnas en hel del av. Men för tillfället ligger nog humlehonorna och ruvar på första generationen arbetarhumlor. När väl dessa är kläckta kommer det börja surra bland blommorna igen.

Nere i en skvalränna nära det s k Fagrellstället stövlade ett tyst tranpar iväg genom starren tillsammans med sina tvåfortfarande  gråduniga ungar. Vi hann ocksåkolla en hel del gräs och örter under resten av vandringen påleden och dessutom donera en del blod till tusentals svidknott, vilka trots ett intensivt solgass flockades när vi tog en kort fikapaus. Utflyktens höjdpunkt, åtminstone för mig, var att krypa in i en gammal jordkällare, där uppenbarligen en björn bäddat pågolvet med mossa för sin vintervila under den senaste vintern. Enligt vår medvandrare från Grythyttan inte det enda idet i trakten.

För egen del känner jag att området har mer att bjuda på av naturupplevelser och vill gärna tillbaka och undersöka trakterna vidare framöver. Visserligen är skogarna ansatta av hårt drivet skogsbruk, men det finns orörda refugier här och var. Dessutom finns en del opåverkade större myrar, som vore värda ett längre besök. Sevärda är förstås ocksålandskapsformerna, litet mer dramatiska än här i södra Värmland.  Och så är förstås finnmarkskulturen fantastiskt spännande, inte minst dess påverkan på naturen.

 

Christer Larsson

 

 

Lista över de växter som sågs, förtjänstfullt antecknad av Mette Bergström.

 

”Naturnatta” låter nästan som om det vore ett karlskogapåhitt p g a det dialektala uttrycket, men det firas över hela Sverige på olika sätt av en rad naturskyddsföreningskretsar varje år under kvällen den 5 juni, dagen före nationaldagen. Det föreningarna då gör kan exempelvis handla om bäversafari, nattsångarutflykter, spana efter fladdermöss eller besöka ett vackert område. De senaste åren har Karlskoga naturskyddsförenings naturnatta-utfärder ägnats åt nattsångare, men den här gången begav vi oss i stället till Gällberget. Inte för att våra utfärder normalt är så högljudda, men den här gången hade det förannonserats att utflykten skulle gå i stillsamhetens tecken. Med andra ord att i lugnt tempo få inhämta skogens ljud, dofter och uppleva stämningen när försommardagen glider över i natt.

Vi var sju personer som strax efter halv nio gick på bron över Holmsjöbäcken på stigen upp mot Gäddtjärn. Gråvädret tidigare under dagen hade skingrats, solen värmde, rödhaken spelade och bofink, taltrast och en långsam dubbeltrast sjöng. Att turen avsågs att vara stillsam hindrade inte att vi samtalade om de företeelser, som kom i vår väg. Det kunde vara hur man skiljer skägglav från tagellav, varför mossor har en liten pinne med en mössa på toppen och varför hällarna uppe på Gällberget inte är täckta av jord.

När vi gick ner mot Gäèl eller Gällen som det står påkartan, började det skymma såsmått. Göken hördes påavstånd i öster och mygg och knott började bli litet väl påträngande. Men nere vid brasplatsen drog en bris in från sjön, såatt vi i lugn och ro kunde inta vår matsäck utan störande surr i öronen. Storlommarna i sjön var också helt tysta och ett försök att provocera någon nattskärra att börja sjunga med hjälp av en ljudinspelning på datorn ledde inte till något resultat.

När vi fortsatte påstigen upp till torpet Gällberga hade det nu blivit såmörkt att det var nödvändigt att se upp för att inte trampa snett eller halka. Några orrar kuttrade på avstånd, men en sångsugen taltrast var mer angelägen att vi skulle få höra den.

I det fantastiska område som som utgör naturreservatet Gällberget och som inger en känsla av naturskog finns på flera ställen rester av kolarkojor, varav vi passerade ett par stycken. Man inser att trots vildmarkskänslan, har skogen varit brukad och använd för inte så länge sedan. Speciellt upplever man detta vid resterna av Gällbergatorpet. I Tomas ficklampas sken kunde vi se stenen som tjänade som vägg i den koja som skylde Erlands och Maja-Lisas välskötta och fina kor. Erland och Maja-Lisa var ett av torpets sista bosatta par. Minnestavlan vid stenhögen, som en gång var husets spismur, avslöjar att det strävsamma liv de framlevde, från en nutida pensionärs horisont, ägde rum för bara tre generationer tillbaka. Nu har skogen tagit tillbaka nästan allt. Det känns svindlande fort. Men inte så svindlande fort som det faktum att sedan slutet av 60-talet, när skogstraktorer infördes i skogsbruket, har större delen av skog med äldre träd i våra trakter hunnit avverkas. Skog med avverkningsmogen gran och tall har blivit en bristvara och det som finns kvar att beskåda, är framför allt ungskog.

Därför känner man tacksamhet över att det hanns med att skapas några naturreservat liknande Gällberget, dit man kan ta sig utan att uppleva skoglig plantagekänsla.  När vi avslutat vår runda strax före midnatt, var det flera som kände förvåning över att vi inte tar tillfället i akt till detta oftare, speciellt kvälls- och nattetid.

Christer Larsson